Priset för att inte skilja på invandring och invandring

Priset för att inte skilja på invandring och invandring

I ett antal år har invandringen stått i centrum för politiken och det politiska samtalet i Sverige. Fokuseringen är helt begriplig. Migration, migrationsströmmar och demografiska förändringar är svåra frågor som har och kommer att ha väldig påverkan på samhället i både kort och långt perspektiv. Inte bara i Sverige, utan runt om i världen.

Kruxet med den svenska diskussionen är just att den kommit att handla om ”invandringen”, i singularis. I själva verket vore det riktigare – och viktigare – att göra tydligare skillnad på åtminstone två sorters invandring: asyl- eller flyktinginvandring respektive arbetskraftsinvandring.

Förvisso tycks de flesta politiker besitta en insikt om att det handlar om två klart åtskilda företeelser, med helt olika förutsättningar som fordrar vitt skilda insatser och beslut. Flertalet inser också att arbetskraftsinvandring är nödvändig för att klara landets kompetensförsörjning och för att vårt näringsliv ska behålla sin internationella konkurrenskraft. Dessvärre är det betydligt färre som även inser att arbetskraftbristen inte är något som enbart berör högkvalificerade akademikeryrken, utan också gäller sjuksköterskor, slaktare, yrkeschaufförer, restaurangpersonal, byggnadsarbetare och andra arbeten som en aning nedlåtande ibland kallas för ”enkla”.

Insikterna till trots tenderar den praktiskt utformade politiken i form av lagförslag, myndighetsdirektiv och liknande bunta ihop all invandring till ett enda ”problemområde”. Och den politiska signalen för dagen är entydig: Invandring är en belastning, en kostnad och ett problem och måste därför begränsas och försvåras.

Såväl den förra, socialdemokratiskt ledda regeringen, som den nuvarande borgerliga treklövern har gett uttryck för denna inställning. Ett exempel: Vår nuvarande regering talar gärna om vikten att snabba upp Migrationsverkets tillståndsprocesser. I praktisk handling har den däremot valt att klubba igenom en höjning av lönegolvet för invandrad arbetskraft till en nivå som förväntas hamna i närheten av en svensk medianlön.

Invändningarna från bland annat Svenskt näringsliv att en sådan nivå ”är direkt skadligt, både för Sverige och för företagen” ekade för döva öron. Regeringens övergripande målsättning tycks snarare vara att, för att tala med migrationsminister Maria Malmer Stenergard, ”göra allt som krävs för att minska invandringen”.

Ett lönegolv – vilket för övrigt har sina förespråkare på båda sidor blockgränsen – riskerar att innebära en fördyring som omintetgör alla planer på anställning av utländsk arbetskraft för många företag inom både hög- och lågkostnadsbranscher. Det är illa nog. Lägg därtill att en ordning med statliga diktat om lönenivåer kan innebära ett grundskott mot en av hörnpelarna i den svenska arbetsmarknadsmodellen: den fria lönesättningen. Beslutet ter sig inte mindre märkligt mot bakgrund av Sveriges långvariga och aktiva motstånd på EU-nivå mot alla förslag om politiskt satta minimilöner.

Den något enögda inställningen till invandring återspeglas även i exempelvis Migrationsverkets regleringsbrev.

Av de 16 punkter som listar myndighetens uppdrag ägnas två (2!) åt arbetskraftsinvandring. Under den ena heter det att verket ska ”främja högkvalificerad arbetskraftsinvandring … genom särskilda informationsinsatser riktade till arbetsgivare och arbetstagare” så att de får ”goda förutsättningar för (sic) kompletta ansökningar vid ansökningstillfället”. Den andra punkten föreskriver hur uppföljningen av ”skärpta och förbättrade regler om arbetskraftsinvandring” ska gå till.

Näringslivets akuta behov av kompetent personal ska alltså stillas genom att strama åt inflödet av arbetskraft och låta myndigheten nådigt upplysa företagen om hur man fyller i blanketter.

Det må vara politik. Men det är inte politik som bygger välstånd genom att bistå svenska företag att rekrytera kvalificerad och kompetent personal på den internationella arbetsmarknaden.